Fan, snart så... Då kommer inlägget om årets julbak. I historien finns både igångsatta brandlarm och isärskruvade avloppsrör. Det är inte alltid så jävla lätt det där med bakning. Men först, först ska jag sova ett par dagar.

Ja vad hände med bloggen egentligen?! Lusten försvann lite grann. Likaså tiden. Tycker att jag jobbat jämt. Nätterna hemma känns färre än dom på jobbet. Så kan det vara. Jag klagar inte på att jag får jobba, det tycker jag om. Men jag skulle gääärna vilja vara hemma lite mer. Kan man få göra nån deal på nått vis? Lägga till en extra dag i veckan kanske? Freeday? Inte? Hepp.

Till råga på allt så råkar bilen gå sönder. Det är liksom aldrig ett bra tillfälle för den att göra det. Och hur ska man ta sig till jobbet utan bil? Min snälla rara mor såklart. Som ställer upp med allt, alltid.

Kruxet då. Laga eller inte laga. Nee. Det här var ett bra tillfälle att få tummen ur och leta på en ny. Bilen är en sån sak som borde setat på "saker vi borde gjort men aldrig kom oss för att göra " listan. Japp ny bil fick det bli. Fin. För mig är liksom alla bilar med en fungerande andra växel lyx.

Just nu längtar jag bara till jul. Ni kan inte ens ana vad jag längtar till jul. Jag tror till och med att jag ska få träffa min sambo några dagar då. Lovely!

Nu ska jag hoppa i säng! Har nämligen lagt mig till med en ny ovana. Vakna kl 5 på morgonen! Det kräver sin kvälls sömn så kan jag lova!

Som jag skrev förut så vill ju tandläkare operera bort min visdoms tand. Ja operera! Skulle bli kallad tidigast slutet av sommaren. Ja nu är det snart november och jag har hållit på att avlida i flera dagar nu av tandvärk! Igår kunde jag knappt svälja. Än mindre prata normalt. Vaknade och tänkte att hmm gurgla i lite sprit måste ju vara bra? Har liksom mer ont i tandköttet än tanden. Väckte K med frågan " vet du om vi har nån sprit hemma?" Jag vaknar ju vanligtvis inte och är sugen på alkohol. Men min lilla huskur fungerade litegrann iaf ! Har faktiskt kunnat äta frukost nästan problemfritt. Och jag kan nästan stänga igen munnen obehindrat! Sug på den du tandläkarn! Min tand får du inte i första taget!

Det är svårt att förklara ibland, hur lycklig man kan bli av en liten liten hundkille. Han må reta en till vansinne ibland. Men efter en tuff dag på jobbet så kan man bara sitta och kolla på det där lilla ansiktet. Som förstår precis. Men ändå inte. (Han är ju inte mer än hund liksom.) Han kanske inte är den lydigaste kniven i lådan .. Hrmm...men snällare kille får man leta efter! Som när vi lindade in hela honom i benlindor och lekte mumie. Eller när mamma bröt revbenen och han försiktigt låg brevid som sällskap hela dagen. Eller när hans moster fick för sig att måla extra prickar på honom. Eller när man vaknar och känner att det här blir en tung dag, då kommer han och lägger sitt huvud brevid mitt på kudden.

Idag är jag extra kär i honom!




















Zeke och bästisen Hugo. Dom delar gärna på en kissfläck eller två. Är inte helt lätt att fånga dom på samma bild.

I morse såg jag mig själv i spegeln. Och insåg att njee blondin är nog inget för mig ändå. Sagt och gjort! Är nu en halvmesig rödtott. Inte så jätte genomtänkt så här i efterhand. Men roligt.

Ledig lördagskväll. Åhh vad jag ska njuta tänker jag. Bara njuta heela kvällen. Från sittandes i soffan till hopsäckad, halv liggandes och totaldäckad i soffan. Ska.... vara...vaken ... lite till... Linserna håller på att torka ihop i ögonen när jag anstränger mig för att hålla mig vaken. Men nog fan ska jag vara vaken och ta vara på den här kvällen!

Nemas problemas med däcken i morse! Dock hade låset frusit igen. Min vanliga tur. Speciellt när man följer ett slaviskt morgonschema som jag gör. Allt från att dricka kaffe till att dra på mascara har sin precisa tidslucka i min morgonrutin. Då har man liksom inte tid att bli utfryst av sin egen bil! Men! Gissa vad jag ALLTID har med i min väska? Just det. Låsolja! Men Gud vad jag är smart säger jag till mig själv högt på parkeringen. Lite smått pinsamt. Men helt klart befogat idag.

Kram och godnatt
/ självgod handywomen med, för dagen något förstorat ego.

Yes idag bytte vi till vinterdäck på bilen! Som två depå-däckbytar-gubbar. Är dock lite orolig över att JAG tog på mig rollen att skruva fast däcken ordentligt. Det finns alltså ingen att skylla på mer än mig själv när dom ramlar av i morgonbitti. Tur att jag är rena rama handywomen.

Med andra ord. Håll er borta från vägarna vid 9 tiden i morgon.

Bitar från Turkiet

Jag har tröttnat på vitt. Tröttnat på lantligt. Jag vaknade en dag och insåg att det finns flera färger. Svart och grått känns bra just nu. Inredningsmässigt då. Men när jag får för mig att jag vill ha någonting vill jag gärna ha det nu! Helst i går, eller förra veckan. Tydligen så kostar det en slant om man vill köpa helt ny inredning till ett rum... Fan. Kan iochförsig vara så att det kliar i shoppingfingrarna för att vi bestämt oss för att lägga undan en del pengar denna månad. Typiskt.

Har också bestämt mig för att måla om sängen. Var in och kollad färgprover igår. Stackars peronal. Är inne i en väldigt velig period just nu. Kan vara för att jag vart dunderförkyld och hjärnan är mos. Jag stod i butiken och velade i säkert 20 min.

Jag:

-vad tror du om det här?
- om man gör såhär då?
- jag tar den där!
- eller nej vänta lite.... Vad tycker du?
- ähh jag tar den! Eller?
- fan kan inte du bestämma det här??
- okej okej nu har jag bestämt mig !
- vänta lite bara...
- alltså nej ...

Du kanske ska ta med lite prover hem och fundera, svarade expediten.

Nu har jag bestämt mig iaf. Matt svart blir det.
Sen ska jag bara göra det också. Ska man åka in och handla det idag? Ja, kanske? Orkar jag ta tag idet idag ? Ska jag ta
det i morgon? Ja nej ja... Kanske.
Fan vad jag är trött på mig själv. Kan inte nån annan bestämma över mig ett tag nu?

Hmm stekt eller kokt ägg? Körde en blandad variant idag. Vidbrända kokta ägg. Mums.


Skulle vårt hus nånsin börja brinna är det antagligen mitt fel.

Sitter och kollar på Efter Tio med Malou. Ämnet är skilsmässa och skilsmässobarn. Vilket otroligt uttjatat ämne! Tydligen så kan man bli både skadad och stärkt utav att vara skilsmässobarn. No shit?! Man är alltså kanske, om jag inte tar fel... Vågar jag säga det? Som normala barn?!!

Det är liksom 2011 nu... Det är ovanligare att man har föräldrar som HAR hängt ihop hela ens liv.
Shit happens, eller inte. Oavsett om du är "skilsmässobarn" eller inte!

Eller är jag helt ute och cyklar?

Hmm... Jag undrar om i morgon är dagen då nån av oss kommer att ringa till vårt telefonbolag? Telefonen har nämligen inte gått att använda ordentligt på ungefär en månad. Med andra ord. Ring inte på våran hemtelefon om du inte vill 1 ) bli döv. 2 ) få sykbryt 3 ) på riktigt vilja prata med oss.

Om jag någon gång funderar på hurvida jag är en do eller don't människa kommer den här bloggen vara ett ypperligt bevis på hur det är ställt med "jag gör det i morgon istället" genen. Det ser becksvart ut på "do" fronten.
Om jag skulle fundera på det menar jag...

Idag är jag på jakt efter en ny vattenkokare. Efter att den läckt vatten i säkert flera år när man ska hälla ut den. Minst en gång i månaden säger vi att " den HÄR månaden blir det absolut en ny! " Ja absolut nickar vi båda två medhållande. Men vi vet ju att det kommer ju liksom bara inte hända. Det är ju ungefär lika roligt som att köpa nya fläktfilter. En kväll efter lite tekokning kom jag ut i köket och den där jäveln har satt på sig själv ( alltså inte satt på sig själv=ut kom minivattenkokare) utan den stod där alldeles sönderkokad och skållhet! Igår åkte
pyromankokaren på tippen. 1-0 till mig!

Idag var vi och ladda upp inför Turkiet på lördag. Krämer, smörj och böcker. Utomlandssemestrar är nog det enda tillfället då jag har ro att läsa ut böcker. Då kan jag verkligen mala böcker dygnet runt. Väldigt trevligt javisst. Det resulterar dock i att jag efter varje gång vi vart utomlands så får jag den här snygga bokbrännan. Vita glasögon och kritvit hals.

Åhh ljuva semester. Fan, livet är väl på topp när största problemet man har är hur man ska undvika pandabränna.

Jag vet att man inte får säga det, och att jag kan bli mördad på gatan för att pratat om det högt. Men jag måste bara få säga det. Jag längtar efter hösten! Jag är klar med sommaren för i år. Jag vill stressa ned och ha mörker omkring mig. Få tända ljus och sätta i gång med pysselprojekt. Andas krispig luft igen. Tack.

Kvällsyrsel

Idag är en sån där dag. En låg dag. Mycket tankar. Ensamheten om natten späder verkligen på det. Jag tänker på människor som har det tufft runt om mig. Att ta på mig andra människors sorg har jag gjort till en liten hobby genom åren. Japp, jag är lagd åt det självdestruktiva hållet. Inte alltid, men med dagar med dippar kan jag väl lika gärna ömka mig lite mer? Gräva ett lite djupare hål? Jo jag utkämpar andras fighter, lite i smyg sådär. Och till ingen nytta egentligen. Att plocka bitar av andras smärta och stoppa dom i mina egna fickor gör ingen annans börda lättare egentligen. Det gör bara mina fickor tyngre. Det gör det hela ganska onödigt. Och jag vet att i morgon är jag antagligen sorgfri igen. Så funkar jag. Och det är skönt att vädra ut känslor emellanåt. Så man vet vart man har sig själv. Och man påminner sig själv om hur man gör när man tar sig ut ur dimmor.
(Jag då pratar vi alltså inte om senlördagskvällsdimma)

Nu ska jag pallra mig i sängs. Har en hel veckas dygnet runt jobb framför mig.
I like it!

Puhh... Tv på plats. Pryllyckan är total.

I vårat hem står en hederlig gammal tjocktv. Rund och go. Det har liksom fungerat bra. Tills för ett tag sedan. Så en månad tillbaka har vi spanat på tv. I söndags slog vi till på en. En rejäl bit kan man säga. Till ett superpris! Beställde från Onoff. Stor och säker kedja. Betala och beställde på nätet. Men jodå, på måndag läser vi att dom gått i konkurs. Wtf!! Vår vanliga tur... Återstår att se om det blir någon tv...

Idag är det 13 år sedan mormor och morfar försvann. Känslan av slaget i magen tycks inte blekna det minsta för var år som går. Tomheten som stannade kvar, allt skit som kom efter det. Men ändå... Mörka minnen får en också att uppskatta det ljusa i nuet. Jag kan ju inget förändra. Jag kan faktiskt bara göra det bästa av vad jag har här och nu. Jag har otroligt många fina minnen utav min mormor och morfar. Och väldigt många roliga minnen som vi ofta skrattar högt åt. Då finns dom liksom kvar ändå.

Jag kommer på mig själv ibland när jag är på ställen med mycket folk, marknader eller på flygplatser, att jag kikar lite extra efter dom. Ibland tror jag mig se mormors gråa hår eller morfars mage. Det brukade göra mig så ledsen. Att det faktiskt inte var så att dom skulle komma tillbaka. Idag får jag bara en varm känsla i magen när jag ser någon som påminner om dom.

Och dom finns ju faktiskt runt om mig hela tiden. Och i människor som är mig nära. Jag är alldeles säker på att dom håller ett öga på mig och knuffar mig i rätt riktningar när jag behöver det.

För någon dag sedan plockade vi bort första fästingen för i år på zeke. Hans tredje fästing någonsin ska tilläggas. Med andra ord är inte vi heller så vana vid dom. K höll hund, jag höll fästing. Det är utan tvekan det vidrigaste djuret jag vet! För att inte tala om alla livsfarliga sjukdomar dom har. Den där kräksjukan, denguefeber, förlamning... Och vad heter den där sjukdomen man kan få hjärn hinneinflammation av? Listan goes on and on skulle man kunna säga!

Och nu helt plötsligt har vi båda två en oförklarlig värk i nacken. = första tecken på Hjärnhinneinflammation. Det vet ju alla. Det är ute med oss.

Thanks a lot, fästingjäkel!

Något nytt

Då visade det sig att jag nog kommer att byta jobb till hösten. Det känns vemodigt och nästan lite sorgligt. Jag har ju världens bästa jobb. Med bästa cheferna. Som låter mig ta plats, och får mig att känna mig viktig. Och som bara låter mig vara om jag behöver det.
Men efter att ha varit på tillväxt på Calimero i några år är det kanske dags för något nytt. Utmana sig själv på nya sätt. Även om det känns ganska tungt.

Eftersom det inte är något jag själv sökt upp känns det lite stort och nästan lite övermäktigt just nu. Snabba puckar kan man säga. "Go whit the flow" fick just en ny innebörd:)
Jag antar att det bara är att hänga med så gott man kan. Även om det känns otroligt nytt och pirrigt just nu.

Det BLIR bra, brukar klinga i bakgrunden i vår familj. Det en mormor sa lämnar verkligen ringar på sina barnbarns vatten. Allt BLIR ju faktiskt bra. Till slut.

Nej, jag ska gå in i det här positiv och öppen. Så löser det sig nog:) Punkt!

Ja här var det livat!
Har jobbat mycket på slutet, blogg blir lika med noll då. Fick ju faktiskt det där jobbet:)
Så nu helt huxflux står jag med två jobb! Men jag klagar inte. Jag är överlycklig. Även om jag får jobba skiten ur mig under sommaren så blir nog allt bra till slut. Vissa har inget jobb och jag har två, how lucky am i ?

Mellan varven har jag däremot hunnit med både skolavslutningar, beduinfester, nya vänner, fotat en del och haft det allmänt bra! Det är mycket som är bra faktiskt. Allt blir bättre med sommaren. Att bara få gå omkring och lukta på sommaren gör mig glad. Att kunna gå ut genom dörren och plocka blommor. Att se Zeke busa omkring bland högt gräs på en äng. Att äta färskpotatis med dill. Att kunna gå ut på gården och plocka rabarber ( som jag insett först nu att vi har) och göra paj, bara sådär.
Life is good.

Idag har jag dock vilodag. Ligga på soffan och slummra till lite då och då är också helt OK.

Ibland är det dom små sakerna som gör det. Som när man kommer hem och K har satt påminnelse på dom tvprogrammen han tror att jag vill se. Sånt gör mig glad.

K har fått ett träningsryck. Var inne och köpte träningsgrejer för någon dag sedan. Bland annat en sån där stång som man sätter i en dörröppning. Och jag tar mig bara inte upp. Men igår tänkte jag att nu jävlar... Om jag hoppar upp kanske det går bättre. Sagt och gjort. Jag hoppar upp och tar tar och stångfan lossnar och jag knockar mig själv i huvudet med den så jag får ett litet jack vid ögonbrynet. Det händer liksom bara mig.

Till historien hör ju också att det gick ganska bra på min intervju häromdagen så idag ska jag och hälsa på den här tjejen jag kanske ska få jobba med. I mitt huvud ser jag hur jag knackar på och har blåöga. Typiskt mig. Så jag får ett skrattanfall och gråter samtidigt för det gör så jäkla ont. (och självklart är det K`s fel för att han inte satt upp stången ordentligt!)
Men Thank God så blev det bara ett litet sår. Men ont gör det!

Det är med andra ord, ganska synd om mig.

Jag måste bara slänga ut lite bilder på världens sötaste kille!




































På sista bilden kan ni precis skymta hans pytte pytte pyttesmå riskorn till tänder.

Just nu sitter han och suckar utanför sovrumsdörren. På riktigt, suckar så högt han kan! K har jobbat natt och zeke älskar när jag släpper in honom och säger åt honom att väcka husse.
Som jag brukar säga -En tolvkilosklump på magen, håller en vaken hela dagen!

I morgon ska jag på mitt livs första arbetsintervju. Nervös är bara förnamnet. Endast personligheten kommer dom att gå på. Jag har alltså inte ens nått fattigt cv att gömma mig bakom. Bara rakt upp och ner, jag. Blir jag riktigt nervös så har jag en tendens att bladdra på om både det ena och det andra. Då har jag liksom ingen koll på vad som kommer ut ur munnen. Då förvandlas jag till ett snicksnackande nervvrak med mundiarre.

Inte jättesmickrande.

Idag har jag vart med om nått så jäkla häftigt. Vi var ute i skogen och cykla, jag och K. Skulle mäta upp en väg åt mig att springa. Vi stannade för att kolla hur långt vi cyklat och för att vända för vägen var en återvändsgränd. Vi vänder oss om och Kristoffer kollar upp medans jag böjer mig ner för att ta upp vattenflaskan.

-vad är det där för nått? Är det en varg?
- ja, det är det. Det ÄR en varg!

Kanske hundra/hundrafemtio meter från där vi står. Så jäkla häftigt! Han satt bara och kollade på oss. Som om han ville kolla in vad vi var för ena. Sen sprang han in i skogen igen. Undrar hur länge han setat där och kollat?
Hade jag vart ensam och haft zeke med mig hade jag nog blivit rädd. Jag blev nog mest lite chockad idag. Det var inte riktigt vad vi räknade med att se när vi vände oss om.

Riktigt roligt att få se en. Till cykel. Utan hund. Med sällskap.

Något som jag inte förstår mig på är människor som lämna sina hundar i bilen i denna värme. Kanske låter som en futtig grej, men det är så många som inte verkar fatta att det är FARLIGT!
Enligt jordbruksverket får du inte lämna hunden ensam i en bil i mer än tre timmar. Och är det risk för att bli över 25 grader i bilen får du inte lämna den utan tillsyn. Inte ens om den har vatten, inte om du har dragit ned rutor eller öppnat bagageluckan.
En solig dag med en utetemperatur på 22 grader, är temperaturen i en bil 85 grader (!) enligt SKK tabeller. Luften blir stillastående, hunden börjar flåsa eftersom den inte kan svettas annat än genom tassarna och genom att flåsa, snabbt får hunden panik och blir ännu varmare, vilket kan resultera i att organ slutar fungerar och så småningom dör djuret.

Summa summarum. INTE ok att lämna hunden i bilen dag efter dag efter dag medans du jobbar.
Hejja mamma som ringde upp dom jäklarna och lät dom få höra det!
Mamma är inte den som gärna bråkar med andra men handlar det om djur som far illa så är hon den först att göra något åt det.

Nu är jag ingen paragrafryttare, och saker händer ibland, och man får lösa det på bästa sätt.
Men bilen är INTE en permanent lösning på hundvaktsproblem en varm sommardag!

Något som jag totalt snöat in på, på efterättsfronten är varma äpplen. Äpplen som jag steker i lite smör och så har jag på socker och kanel när dom ligger i pannan så dom blir lite knäckiga. Och till det så måste man äta gammeldags vaniljglass. Hur enkelt som helst och så gott så jag bara smäller av!

Tips från coachen!

Tjohoo ! Idag ska vi åka och hämta min nya cykel! Hur känns den frågade K i går när jag provade. Inte vet jag men den är väldans fin iaf var mitt svar.

Målet är att vi ska kunna ut och cykla tillsammans. Ut och träna, träna med zeke säger han. Medans jag tänker lite mer, fika, fika i skogen, cyklandes med glass i hand, picknick, fika igen. Kanske vore en ide att binda fast något slags kylskåpsaktigt på den?

Dagar som Valborg är jag glad att jag inte har en skotträdd hund. Han är sten tuff min kille. Ibland när det smäller som högst slår han dock ett öga på oss. Som om han kollar om det är värt att reagera. Låter man bara bli att reagera tillbaka på det så somnar han om lika snabbt igen. Men lite förvirrad blev han när folk parkerat på hans bästa bajsställe. Och det kan man ju förstå. Vem blir inte det när det händer liksom?

Jo då... Norge var fantastiskt.

På torsdag ska jag och en kompis dra på roadtrip till Norge. Och hälsa på Linda som nyss blivit mamma till lilla Tilde. Medans Linda planerar in tjej-fest-utan-barn-helg så planerar vi att snosa bäbis hela helgen lång.

Är dock lite nervös över själva åkandet. För det första så tar det minst 12 timmar att köra. Och man måste åka genom själva Oslo. Bara DET känns lite tungt. Sen är min och Laggis roadtrips minnen inte dom bästa. En gång skulle hon hämta upp mig från flyget på Arlanda. Vi skulle åka raka vägen hem. Det slutade med en tre timmar lång extra tur. Jag var kartläsare kanske jag ska tillägga. Vi kom till ett ställe som jag bara inte hittade på kartan. Varpå jag slänger bak kartan i baksätet och tycker att vi kör bättre utan. Det är ju bara att följa skyltarna tyckte jag. Sen gick det som det gick. Vi höll dessutom på att krocka med en älg och köra på både rävar och rådjur. Japp det ser inte allt för ljust ut inför resan. Men nu har vi ju gps. Alla vet ju att dom alltid fungerar till hundra procent. Eller inte. Vi ska vara hemma på söndag för vi jobbar båda två på måndag. Borde jag kanske höra om jag kan ta ledigt några extra dagar?

Från lösa tankar på att börja röra på sig till att nu vara anmäld till midnattsloppet. Det går undan nu måste jag säga. Måste dessutom köpa ett TILL par skor! Dom första var, efter lite forskning, enbart till för att gå med. Haha klantskalle. Jaja.

Idag är det extra ensamt med en sambo som jobbar natt. Tur att jag har hunden. Han snarkar så det låter som jag delar säng med ett helt fotbollslag! Han tar dessutom upp så mycket plats att jag får trängas för att sträcka ut benen. Skönt. Det är inte bra med för mycket plats. Hur skulle man sova om man inte fick ligga som en ostkrok liksom?!

Vi tog en tur till kupolen idag. Målet var egentligen att handla fotbollsskor till K. Så jag passade på att prova lite skor. Började så såklart att prata om vikten av bra skor. Det måste ju vara rätt. Man kan inte ta första bästa. Provade ett par. Satt som en smäck. Typiskt. Försökte lirka lite. "Men sitter dom inte lite..." Nej ! Säger K. "Men ser dom inte lite..." Nej vi tar dom! Damn it. Min förskjutar taktik fungerade inte så länge. Så nu sitter jag här med nya skor ändå. Men fina är dom:) Dom mest rosa skorna jag någonsin sett. Gick dessutom på reklamen och slog till på ett par som är sådär runda undertill. Herregud, jag kommer få snygg stjärt av att bara kolla på dom rackarna!


Med en kass kamera ser dom orangea ut. Men dom är verkligen knallrosa. Är ju bra om man skulle behöva eftersökas någon gång. Du kan antagligen se mig från månen i dessa!

Jag har fått för mig att jag ska börja springa igen. Men jag kan absolut inte slänga mig ut och sätta igång bara sådär. Nej nej. Jag har en hel del bra ursäkter på lager. För det första så MÅSTE jag köpa ett par bra skor först. Och det konstiga är att jag inte hittat ett enda par som sitter bra på mina fötter. Idag ska jag in till stan igen och kika. Har en känsla av att jag inte kommer hitta något idag heller. Vilket i sin tur att jag nog inte kommer att kunna bege mig ut på en tur dom närmsta dagarna heller. Otur ! ;)

Jag är absolut inte lat. Gud nej. Men jag vill ju göra det rätt. Vem vet vilka skador ( som kanske aldrig blir bra?? ) jag kan få om jag inte har rätt skor på mig? Man vet ju hur viktigt det där är liksom...

Då har man vart en sväng på sjukhuset. Igen. Med min älskade lilla lillasyster. Som i tid och otid får besöka det där stället. Men allt från skadade ryggutskott, brutet revben, spräckt mjälte, ett antal hjärnskakningar(den senaste ganska allvarlig) ett sadelhorn i ljumsken och nu en spricka i en ryggkota. Jo hon håller oss på tårna kan man säga. Lite för mycket ibland. Man blir så rädd varenda gång. Jag hatar samtal som börja "bli inte rädd nu men..." Men så länge det inte är huvudet igen så går det mesta att laga. Jag har hellre en syster med trasig rygg än med ett trasigt huvud. Och med lite sköna smärtstillande så är hon ganska rolig där hon ligger. Av någon anledning så är vi i vårt esse i sjukhusrum. Mellan utmattningen, nervositeten och rädslan så har vi iaf jäkligt roligt. Det är liksom lika långt till skrattet som till gråten. Trots att vi är gravt handikappade i sång så har det liksom blivit ett stående inslag. Då det oftast (läs jämt) är Sofia som ligger ned faller lotten på mig. Ja jag uppträder i stängda väntrum. Jag erkänner.

Man måste få skratta även när det är lite tufft.

Sent i går kväll fastnade jag framför en dokumentär om luftgitarrs tävlingar. Tänkte såklart på Petra som är en hejjare på det där med luftgitarr.

Jag tycker det är världens konstigaste grej. Det hela går alltså ut på att man ska låtsas spela gitarr. Hur kan man tävla i att låtsas göra någonting undrar jag ? Finns det mer saker man kan låtsas göra? Men jodå, folk åker över hela världen för att tävla i detta. Det är inte bara en tävling utan en konstform. Tydligen.

En kille berättade att han skulle lägga av med tävlandet nu. Han hade vunnit för många tävlingar. Han måste låta dom andra också få en chans. Så att konstformen inte dör ut, att den får fortsätta utvecklas. Jag undrar om inte den killen tog sig själv på lite för stort allvar. Världsmästerskapet hölls trots allt i något som såg ut som en gammal lada. Han ville ute heller svara på vilka journalisters frågor som helst. Dom förstod inte djupet av det hela.

Man bara måste ju älska udda människor med storhetsvansinne!

Ja hur gick det hos tandläkaren nu då? Jo hon började med att ta lite röntgenbilder. Det ser så bra ut det här. "Men du haj ju ente ens kojjat i unnen!" Ligger jag och vrålar, med röntgenplåtar i hela munnen. Övertygad om att jag inte har något annat än hål i munnen. Sen kollar hon, petar lite. "Nej allting ser jättebra ut, inga hål alls." "Men..." säger tandläkaren. Vi kommer nog behöva operera bort den här visdomstanden! Slänger hon ur sig bara sådär. Men va faan... Jag visste att inget gott skulle komma ur det där besöket.

Jag låg precis och grejade med tungan i munnen (ni vet i dom där små groparna man har) när Kristoffer kommer in med telefonen och det är tandläkaren som vill prata med mig. Jag ville bara krypa ner under täcket. Hon ville erbjuda mig en tid... I morgonbitti !!! Jag har ju inte hunnit med nånting av det jag skulle göra innan jag skulle ringa och boka tid. My god! Vill inte, vill INTE!

Tänkte slänga upp en bild på vad jag pysslat med nu på slutet. Jag är ju fortfarande i nybörjarstadiet, men roligt är det!
Nu har jag köpt på mig lite grejer så jag kan hålla på med silverleran hemma. Jag älskar att köpa verktyg! Känner mig så himla händig. Bland det första jag köpte när jag flyttade till min egna lägenhet var en lite verktygslåda. Man klarar sig inte utan. Om man skulle få för sig att spontant slänga ihop en bokhylla eller nått.

Någonting som jag funderat på är texttv. Jag använder det inte själv men K kollar på det i tid och otid. Det jag funderar över är hur nån INTE kan ha gjort någonting åt det?? Numera har vi både tv och internet i mobilen, men texttv har sett likadant ut i säkert 25 år snart. Och segt som bara den är det om man har vanlig tv.

Mycket märkligt.

Hmm... Det märks att man för det mesta jobbar till kvällen. Jag tog för givet att kl var halv 10. Det var den visst inte. Jag har varit ut med hunden, borstat tänderna och gått och lagt mig i sängen. Tittar på klockan och den visar 20.40.

Det vart lite fel där...

Jag sitter och kollar på gaygalan. Och alldeles nyss delade dom ut årets hederspris. Det gick till en gay amerikan som även är politiker där. Han fick priset för att han uppmärksammat den ökade självmords siffran när det gäller homosexuella unga. Han har startat kampanjen "It gets better". För att hjälpa vuxna hjälpa unga, gay eller hetro, inse att inställningar kommer ändras och attityder kommer ändras. Om man inte ger upp. Om man stannar kvar och hjälper till att förändra. Och jag blev så rörd av det! ( jag tillhör ju den skaran som kan gråta till reklam om jag är på det humöret)

Alla barn, svarta, gula, tjocka, gay, bi, eller hetro förtjänar lika vilkor och kloka vuxna i sina liv som målar vackra framtidsbilder. Som aldrig släpper taget. Hur jävlig man än är.
Power to you Mr gay american! ( fan jag glömde ju bort vad han hette)


Ja jag behövde tydligen få ur det ur systemet :) nu kan jag återgå till att fylla huvudet med skräptv istället.
Tjing!

Idag har jag haft min första nära-döden händelse med bilen. En mindre sladd för dom flesta kanske. En smärre mardrömsupplevelse för mig. Sen låg jag som en stoppkloss hela vägen hem. Helt rättfärdigat. Jag höll ju faktiskt på att dö!

Idag har jag vågat ännu en sak.
K brukar säga att jag är den sista i Sverige som köper linser i butik. Och jag har inte velat bett om mitt recept hos optikern för jag tycker liksom synd om dom. Som blir överkörda av alla lågpris företag på internet som är super billiga. Ber jag om receptet så vet dom ju att jag garanterat inte kommer köpa några fler hos dom. Jag använder dessutom endagslinser, och är hos optikern varje månad och handlar. Blir ganska dyrt i längden. Men idag tog jag mod till mig.

-ehmm... Skulle jag kunna få mitt recept utskrivet? Pep jag fram.
- ja visst, svarade hon. Och såg inte alls sådär hatisk ut som jag föreställt mig.

Synoptik kanske inte står och faller med mina 250 i månaden i allafall.

Åhh herregud. Är det någon slags parodi på melodifestivalen dom visar?? Jag sitter med skämskudden för ansiktet. Pinsamt dåligt... Ohh no! Nu gör
Krister Sjögren David Bowie också! Det är ingen ände på förnedringen...

Självklart måste jag kolla. På alla 588 delfinalerna.

För ett tag sedan så snöade jag in totalt på att göra smycken. Stansa smycken m,m . Tycker fortfarande att det är hur roligt som helst! Men ganska begränsande. Man kan liksom inte göra vad man vill med det. Men så hittade min rara sambo en kurs i silverlera i tidningen. Med början nästa vecka. Och mina bästa chefer fixade så jag kan vara ledig! Det ska bli så jäkla roligt, och jag är glad att jag tog tag i det och faktiskt ringde. Vanligtvis så är jag en mästare på att skjuta upp saker. Eller att strunta i saker helt. Jag är nämligen ganska feg i mellanåt.

Men inte i år. Jag har bestämt mig för att skita i det där med att inte våga. Jag kan ju faktiskt göra precis vad jag vill!

Till dig Sofia

Eftersom min syster tydligen fått ett mindre utbrott när jag inte skulle fortsätta med listan och hon på så sätt skulle missa att gotta sig i syskondelen, gör jag ett litet undantag och skriver om mina syskon.

Allihop. Jag har en hel hög. Jag går inte in på vem som är vems barn. För det spelar ingen roll. Jag tycker inte om orden halv-plast eller låtsatssyskon.
Jag förstår att folk blir lite förvirrade och vill veta hur i himmel det gick till??
Men det spelar faktiskt ingen roll. Dom är lika "hela" allihop. Jag älskar dom allihop. Jag har aldrig velat definierat dom till något annat än just syskon. Jag står en del närmre och en del har jag lite mindre kontakt med.

Jag har två yngre systrar.
Mikaela som är mitt uppe i tonåren(där lät jag väldigt gammal och klok haha), högstadiet(snart gymnasiet) och allt vad det innebär. Vackra Mikaela. Dans ligger henne närmast om hjärtat. Hon är smart och organiserad. Och duktigt. För det mesta;) Allt det där som jag inte är haha!

Sofia som lever i stallet. Om hon inte är på krogen och raggar grabbs;)
Även om vi är ganska olika så är vi även väldigt lika. Vi delar lika mycket tungt som roligt med varandra. Henne ringer jag när allt blir mörkt. Och jag vet att hon förstår precis hur jag känner.
Hon är en person som följer sina drömmar. Är det nån jag ser upp till så är det min lilla, lillasyster

Sen har jag två yngre bröder.
Matias som är så liten och så stor. Jag kommer ihåg första gången jag skulle få träffa honom på sjukhuset. Han var förtidigt född, så för att han skulle hålla värmen så fick man ha honom innanför tröja när man skulle hålla honom:) Jag var så rädd att jag skulle göra illa honom. Idag är han betydligt tåligare:) Någon att luta sig mot i vått och torrt.

Johan, som alltid kommer att vara minstingen. Som jag bara vill stoppa i fickan och bära med mig så ingen kan göra honom illa. Som vi har drivit honom till vansinne när vi var yngre, haha! Han kan inte ha haft det lätt stackaren! Jag vill ju gärna tro att vi härdat honom. Annars hade han ju inte fixat allt som han gör idag. Idag bråkar vi dock mindre med honom då han är minst två huvuden högre än mig. Minst.
Han har mycket klokt och vackert där inuti.

Sen har jag två äldre syskon.

Daniel och Henrik. Daniel, som jag kanske träffar minst. Som har fått varenda sportgen jag någonsin haft. Eller skulle kunna fått. När han springer till jobbet, ligger jag hemma på soffan och räknar ut exakt hur länge jag kan ligga på soffan framför tv:n innan jag måste masa mig till jobbet.
Henrik, är äldst i klanen. Och har två barn. Även han har vart och nallat av den där sportgenen.
K brukar kalla mig för mummelkungen. Men i Henrik har jag nog mött min överman.
Vi delar någonslags mummelgen istället.
Det låter ungefär såhär när vi pratar med varandra:
- hemmmööö daagehn?
- mjaa ehh jaaa trohhh ja..
-brae hennnam sennh..
Vi skulle nog kunna utveckla detta och dra nytta av det nån dag.
När vi förstår vad den andra pratar om.

Där var dom. Varenda en. Lika viktig.

Jag är så otroligt fotosugen. Kamerasugen. Jag har klämt och kännt i butik. Läst recensioner. Läst jämförelser. Läst varenda fotoblogg. Att jag jobbar hos en fotograf hjälper inte heller. När jag övertalat K att vi kan leva på nudlar en månad, ja då slår jag nog till.

När jag är ledig är det bästa jag vet att bara hänga i vårt kök. Börjar nån baka eller laga mat så dras allihop dit. Ja alla tre, vi är ju inte så många;). Och jag älskar att tiden stannar en stund där. Med P3 på i bakgrunden, man tjuvsmakar maten, man pratar om dagen, sitta och kolla ut genom fönstret som två par gamlingar. Precis så vill jag ha det varje dag.

Saker som jag inte förstår.

1. Varför kan inte jag kommentera på andras bloggar?
(Hej jenny vad kul att du hittade hit:) Och jag läser din blogg och skrattar högt!
Ja en repris av i sommras vill jag ha.Lite mindre dricka så jag kan hålla ut längre bara haha!
Hoppas du kryar på dig snart! Kram)

2. Varför inte tiden på bloggen fungerar?
Jag är alltså inte uppe och bloggar vid halv 4 på morgonen. Riktigt så "måste-gå-upp-mitt-i-natten-och-göra-något-kreativt" är jag inte.

2. Varför dom envisas med att visa där där snuskiga gamla Mr Bean på filmtider där dom skulle kunna visa någon töntig "allt-kommer-att-bli-bra-komedi" som jag tycker så mycket om.

Chip då!

Brev till förkylningsdjävulen:

Jag har ju känt att du gått och smugit på mig i flera veckor nu. Bara jävlats. Jag har ont i kroppen, påbörjad nackspärr, är bara allmänt trött hela tiden. Men kom och ta mig nångång då!! Jag orkar faktiskt inte vänta mer. Bara däcka mig. Så jag får slut på eländet.

Ps. På söndagkväll går det bra. Jag är ledig måndag tisdag.

Vore sjysst om du kunde ge mig en sån där vanlig förkylning. Inte nå värre. För det har jag inte tid med. Tack

Det finns en person som är inne och handlar hos oss ibland. Och varje gång hon är inne så sjunger hon! Hon går och trallar för sig själv, helt i sin egen värld. Helt fantastiskt! Samtidigt ser hon sådär lycklig ut. Jag är så nyfiken på vad hon går och lurar på... Jag tycker om udda.

By the way... jag ger upp det där listtjafset. Skittråkigt.

Dag 2 - Mina föräldrar

Som sagt... projekt är inget jag är bra på att avsluta.

Då var det dags för föräldrarna.
Jag börjar med min mamma. Anna-Karin. Som ibland är för snäll för sitt eget bästa. Som alltid satt sina barn framför allt annat. På gott och ont. Hur sent det är må vara, eller hur full och dryg man än har vart så har hon alltid, alltid funnits där. När man var yngre och ute på galej och kompisarna inte vågade gå hem var det alltid min mamma man ringde. Något annat som ligger varmt om hennes hjärta är djur. Vi har alltid haft djur hemma, vilket jag är glad för. Allt från sköldpaddor, kaniner, fiskar, hund, hästar, katt och fåglar såklart. Alla dessa fåglar. Av någon anledning så har hon alltid haft någonting särskilt för fåglar. Varken jag eller någon annan i familjen har aldrig riktigt fattat det där. Speciellt undulater. Små skräniga saker. Men sån är hon. Allt och alla är alltid välkomna till hennes hus.

Sen var det det där med pappor. Jo jag har några stycken.
Jag har mammas sambo Roffe. Som kanske har varit det närmsta jag kommit en riktig heltidspappa. Han kan vara bufflig, och säga saker som kanske inte alltid skulle sagts. Men han har hjärtat på rätt ställe. Och har också ALLTID ställt upp om det vart nått.

Sen har jag pappa Mati. Som kommer från Spanien. Han har kanske inte alltid vart som alla andra pappor. Och gud vad man har skämts när man var yngre. För han sa liksom saker rakt ut. Eller ja säger fortfarande. Precis vad han tänker på. Han skrek alltid högst när han hejade på mitt fotbollslag. Han drog alltid dåliga skämt i kön på affären. Men han har också världens största hjärta. Han har alltid tagit en på allvar. Och har det vart något så har han setat uppe hela natten och pratat med en. För några år sedan flyttade han tillbaka till Spanien och gifte om sig. Han kommer hit så fort han har pengar till det eller så åker vi ner. Jag saknar honom fruktansvärt mycket.

Sen har jag ju också en biologisk pappa. (nej jag är alltså inte någon provrörsklon) Men honom (som min kloka kusin en gång sa om sin farfar) använder jag inte så mycket. Vi har inte jättebra kontakt men det är helt OK.

Ja jag tror att jag fått med alla då;) En röra, men en ganska okej röra. Som sagt, jag plockar lite här och där. Jag tar vad som är bra.

Dag 1 Presentation av mig själv

Otroligt svårt att presentera sig själv. Vem är jag? Jag gör ett försök.

Anna Maria Bortas är mitt hela namn. Jag är 24 år gammal. Jag är en person med mycket tankar. Vad som kan verka som "flummighet" haha, är nog bara en hjärna på högvarv. Vad som inte tar sig ut verbalt tar sig ut genom andra kreativa projekt. Men jag är på tok för rastlös för att slutföra saker och ting. Men jag jobbar på det. Och jag blir bättre.

Jag bor med mina fina killar. En fyrbent och en tvåbent. Den lilla fyrbenta ,som har drivit mig till vansinne när han var yngre, har vuxit till sig nu och blivit en riktig liten pärla. Han har lärt mig om både tålamod, självkänsla och vilkorslös kärlek. Jag förvånas varje dag hur det kan bo så mycket i en sån liten. Han är en riktigt karaktär som inte tar skit från någon. Men som har världens största lilla hundhjärta.

Den tvåbenta är min fasta punkt här i livet. Som känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Som Fått mig att tycka om mig själv. Trots en del tuffa perioder i mitt liv, så finns han alltid där. Vi är varandras totala motpoler. Och det är precis vad jag behöver. Någon som står med båda fötterna på jorden och håller mig i handen medan jag står och vinglar någonstans.

Jag har en massa invecklade familjerelationer. Men jag försöker att plocka det bästa ur varje konstallation och skapa min egna familj. Med dom som ger mig energi närmast och dom som tar energi längre bort. Det har vart lättare sagt än gjort många gånger men jag har rest mig upp och borstat av knäna efter varje fall. Det som inte dödar... Ja ni vet.

Jag jobbar på Calimero. Världens bästa butik. Där jag får vara precis som jag är. Och där jag har fått utvecklats i min egna takt.

Ja det var rakt från hjärtat första dagen. Mer än så blir det inte idag. Jag kan ju inte ge bort allt första dagen!

Listan

Känner att jag behöver en liten bloggpush. Jag tycker att blogglistor kan vara lite töntiga. Jag är ju i vanliga fall way to cool för sånt. Men va fan. Dags att bjuda på sig själv.
Med start i morgon, jag och köttbullen ska ut på kvällskiss först. ( ja, jag föredrar ju att uträtta mina behov inomhus, men lillkillen vägrar liksom använda toaletten)

Dag 1- Presentera mig själv

Dag 2- Mina föräldrar

Dag 3- Vad är kärlek för mig?

Dag 4- Vänner

Dag 5- Barndomsminne

Dag 6- Mina syskon

Dag 7- 10 saker du inte vet om mig

Dag 8- En vanlig dag hemma hos mig

Dag 9- Dåliga vanor och laster

Dag 10- Barndomsminne

Dag 11- Ett pinsamt ögonblick

Dag 12- Detta ångrar jag

Dag 13- Mina dåliga sidor

Dag 14- Det här upprör mig

Dag 15- Mitt hem

Dag 16- Det här får mig att gråta

Dag 17- Det här är jag bra på

Dag 18- Mina rädslor

Dag 19- Min favoritplats

Dag 20- Saker jag saknar

Dag 21- Mina drömmar

Dag 22- Hur jag träffade min stora kärlek

Ibland är det bra njuutet (som min morfar skulle sagt) att sova på husse!

Tomten är sen i år...

I morgon ska jag upp och träffa mina syskonbarn. Med väldigt väldigt försenade julklappar! Dom hinner växa så mycket mellan varje gång. Trots att jag inte ser dom så ofta så betyder dom mycket för mig. Kanske är det för att jag inte träffade mina bröder särskilt mycket när vi var små. Jag får en andra chans med deras fina barn istället. Eller så är det för att dom är så söta så jag kan äta upp dom;) Mysigt blir det i vilket fall!