Ibland är bakning lösningen på allt. En classic cupcake för att testa nya tyllarna blir det.

Ja så var det dags för dagens viktigaste fundering. Ställer iphonen om sig själv inatt eller?!

Förra veckan tänkte jag att ja, den här storleken på mage är alldeles lagom! Lagom tungt sådär. Det gick över... Känns som om jag gått upp 10 kilo på bara en vecka. Höfterna värker, fötterna sväller och magen drar ihop sig när jag gör något jobbigt. ( typ går i en uppförsbacke i tio sek ) Misstänker att det är dom omtalade sammandragningarna. Tog mig till apoteket för att inhandla mina första stödstrumpor, men såklart var dom slut i min storlek. Så ja, idag tycker jag lite synd om mig själv. Det är ju faktiskt bara lite mer än halvtid! Nu går jag och lägger mig och hoppas att vakna med en ny kropp i morgonbitti.


- Posted using BlogPress from my iPhone

För ett tag sedan fick vi några gratismånader med morgontidning av ett par kompisar. Skitbra och vi har haft det förut, 17 ggr ungefär. Och så har vi tyckt att vi varit supersmarta som lyckats med att få gratis tidning flera gånger! Vi har ju totalt lurat systemet så att säga. Men den här gången tror jag fan att dom lurar oss tillbaka! För det första så får vi inte lördagstidningen förrens på måndagen, och för det andra så får vi inte morgontidningen förrens vid tolvtiden på dagen! Nu har dom kommit på oss, tidningsmänniskorna... Damn it!




Frukost med gårdagens tidning. Inte ok.

Faaaaan! Restskatt. Jävligt tråkigt, hade sett fram emot en liten "bonus" i år. Tji fick man för att man har två jobb.

Nu har iaf kiddo börjar göra sig till känna där inne! Kan inte vara något annat än han tycker jag. Än så länge är dom små sparkarna ganska sporadiska även om jag nu känner det flera gånger om dagen. Hur och när K ska få känna vet jag dock inte! Jag ropar , han skyndar sig dit och kiddo simmar iväg och gömmer sig. Samma visa hela tiden. Snart så, ska vi nog lura fram dig lilla onge ;) !

Jag vet inte när jag hade en sjukdag senast. Jag hatar att vara sjuk. Men mer hatar jag att ringa till jobbet och berätta att man är sjuk. Innan jag ringer har jag redan arbetat ut en plan. Hur vi ska jobba, vem som kan fylla vems pass och så vidare. Trots att jag oftast flummar runt, så älskar jag också att ha koll. Jag gör gärna planer. Det finns inte nånting som inte har en lösning.
Det är ganska tryggt att veta.

By the way... Livet känns lite bättre med nyckelpigor på näsdukarna.

Jag råkade ju säga upp mitt nuvarande abonnemang nyss på min mobil. Med omedelbar verkan. För att byta till bättre. Inte helt tokigt när man får ny telefon med på köpet:) och som jag har blivit kär i min nya telefon! ( en gravidgrej jag verkar fått är förälskelsen till ny elektronik?! ) iaf, livet blev genast lite roligare!
Me and My phone!

Dagens trötta kille!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Idag fick en vän till mig barn. En liten pojke vars mamma ( och pappa ) har väntat så länge efter just honom! Jag är så glad att allt gått bra! Det är så konstigt att den där magen gått och blivit en livs levande unge nu! Märkligt.

Och ja jag erkänner. Jag är enormt avundsjuk också. Det är fan också att det ska ta sån tid att grädda dom. Jag längtar ju så jag håller på att gå av på mitten.

Ja ni. Vissa dagar vill man bara säga upp sig från jobbet, sälja allt man äger och har och bara dra! Bara få packa ihop sin lilla familj och aldrig vända om. Om man bara vågade! Men med tanken på att "allt vi äger och har" skulle ta oss till Danmark ungefär och få husera på vandrarhem i en vecka känns det lite sådär. Kan man inte få åka till Hawaii och puttra runt bland öarna i ett par år, minst, så känns det liksom inte värt det.
Jag tror inte Kiddo kommer uppskatta Danmark så vi skiter i det.

Så var det ju dags för ultraljudet förra veckan. Något nervösa. Ganska mycket faktiskt.

Men oj vad häftigt ! Det som bara bara varit en tanke och en stigande siffra på en våg blev helt plötsligt verkligt. Där låg han som om han aldrig gjort annat, våran alldeles perfekta lilla pojke!
Att man redan kan vara så kär i sin lilla unge?

Blev framflyttad 3 dagar så befinner oss alltså nu i v19. Helt ok. 31 juli och inte en dag senare hoppas vi på att han är utklämd.

Sparkarna har jag inte känt än. Ganska märkligt är det när ett 18 cm långt barn kan göra piruetter i ens mage och man känner liksom INGENTING ?! Jag tyckte mig kunna känna lite fladder i v17 men nääääää....
Ibland knuffar jag lite på honom för att få nån knuff tillbaka men inte då heller. Måste kanske tyda på att det är ett väldigt snällt barn? Eller kanske en riktig elak en som ligger stilla med flit när jag letar livstecken?