Här sitter jag. En lördagkväll. Trött som få. Känner mig som världens tråkigaste. Jag borde göra något roligt. Vara lite wild and crazy. Leva livet. Göra stan osäker. Parta som det inte fanns någon morgondag. Jaga drömmar. Men nej då. Istället vill jag helst gå och sova. Jag ska ju faktiskt jobba i morgon. Jag vill sova i mina duntofflor. Jag vill ju inte bli förkyld. Jag ska skopa in dagens mat i fryslådor. Det är ju så himla bra med matlådor.

När blev jag så himla tråkig? Jag brukar egentligen vara ganska så nöjd med allt. Men idag känner jag mig som familjen Svenssons sura gamla mellanmjölk.

Jävligt jobbigt

Vid varje kväll börjar det irriterande, störande ljudet. Zekes smackningar. Någon ovana som han har lagt sig till med dom senaste månaderna. Det låter förjävligt, och jag tål det inte! Jag kan inte ens beskriva det. Tänk naglar på svarta tavlan... eeehh! I början trodde jag jag bara han gjorde det för att vara lite jobbig. Jävlas lite. Tydligen så har jag även stoppat in handen i munnen och känt efter om han hade nått i halsen, i sömnen. K tyckte då att det var dags att ringa veterinären. Innan jag försöker mig på andra undersökningar nattetid.

I morgon är det jag som ställer klockan och går upp och ringer till.
Som vanligt är det telefontid typ halv 8 på morgonen.
Som med alla telefontider.

Pray to god att det går att göra något åt det.
För min mentala hälsas skull. Ja och Zekes såklart...