Kvällsyrsel

Idag är en sån där dag. En låg dag. Mycket tankar. Ensamheten om natten späder verkligen på det. Jag tänker på människor som har det tufft runt om mig. Att ta på mig andra människors sorg har jag gjort till en liten hobby genom åren. Japp, jag är lagd åt det självdestruktiva hållet. Inte alltid, men med dagar med dippar kan jag väl lika gärna ömka mig lite mer? Gräva ett lite djupare hål? Jo jag utkämpar andras fighter, lite i smyg sådär. Och till ingen nytta egentligen. Att plocka bitar av andras smärta och stoppa dom i mina egna fickor gör ingen annans börda lättare egentligen. Det gör bara mina fickor tyngre. Det gör det hela ganska onödigt. Och jag vet att i morgon är jag antagligen sorgfri igen. Så funkar jag. Och det är skönt att vädra ut känslor emellanåt. Så man vet vart man har sig själv. Och man påminner sig själv om hur man gör när man tar sig ut ur dimmor.
(Jag då pratar vi alltså inte om senlördagskvällsdimma)

Nu ska jag pallra mig i sängs. Har en hel veckas dygnet runt jobb framför mig.
I like it!

Puhh... Tv på plats. Pryllyckan är total.

I vårat hem står en hederlig gammal tjocktv. Rund och go. Det har liksom fungerat bra. Tills för ett tag sedan. Så en månad tillbaka har vi spanat på tv. I söndags slog vi till på en. En rejäl bit kan man säga. Till ett superpris! Beställde från Onoff. Stor och säker kedja. Betala och beställde på nätet. Men jodå, på måndag läser vi att dom gått i konkurs. Wtf!! Vår vanliga tur... Återstår att se om det blir någon tv...

Idag är det 13 år sedan mormor och morfar försvann. Känslan av slaget i magen tycks inte blekna det minsta för var år som går. Tomheten som stannade kvar, allt skit som kom efter det. Men ändå... Mörka minnen får en också att uppskatta det ljusa i nuet. Jag kan ju inget förändra. Jag kan faktiskt bara göra det bästa av vad jag har här och nu. Jag har otroligt många fina minnen utav min mormor och morfar. Och väldigt många roliga minnen som vi ofta skrattar högt åt. Då finns dom liksom kvar ändå.

Jag kommer på mig själv ibland när jag är på ställen med mycket folk, marknader eller på flygplatser, att jag kikar lite extra efter dom. Ibland tror jag mig se mormors gråa hår eller morfars mage. Det brukade göra mig så ledsen. Att det faktiskt inte var så att dom skulle komma tillbaka. Idag får jag bara en varm känsla i magen när jag ser någon som påminner om dom.

Och dom finns ju faktiskt runt om mig hela tiden. Och i människor som är mig nära. Jag är alldeles säker på att dom håller ett öga på mig och knuffar mig i rätt riktningar när jag behöver det.

För någon dag sedan plockade vi bort första fästingen för i år på zeke. Hans tredje fästing någonsin ska tilläggas. Med andra ord är inte vi heller så vana vid dom. K höll hund, jag höll fästing. Det är utan tvekan det vidrigaste djuret jag vet! För att inte tala om alla livsfarliga sjukdomar dom har. Den där kräksjukan, denguefeber, förlamning... Och vad heter den där sjukdomen man kan få hjärn hinneinflammation av? Listan goes on and on skulle man kunna säga!

Och nu helt plötsligt har vi båda två en oförklarlig värk i nacken. = första tecken på Hjärnhinneinflammation. Det vet ju alla. Det är ute med oss.

Thanks a lot, fästingjäkel!