Som sagt... projekt är inget jag är bra på att avsluta.
Då var det dags för föräldrarna.
Jag börjar med min mamma. Anna-Karin. Som ibland är för snäll för sitt eget bästa. Som alltid satt sina barn framför allt annat. På gott och ont. Hur sent det är må vara, eller hur full och dryg man än har vart så har hon alltid, alltid funnits där. När man var yngre och ute på galej och kompisarna inte vågade gå hem var det alltid min mamma man ringde. Något annat som ligger varmt om hennes hjärta är djur. Vi har alltid haft djur hemma, vilket jag är glad för. Allt från sköldpaddor, kaniner, fiskar, hund, hästar, katt och fåglar såklart. Alla dessa fåglar. Av någon anledning så har hon alltid haft någonting särskilt för fåglar. Varken jag eller någon annan i familjen har aldrig riktigt fattat det där. Speciellt undulater. Små skräniga saker. Men sån är hon. Allt och alla är alltid välkomna till hennes hus.
Sen var det det där med pappor. Jo jag har några stycken.
Jag har mammas sambo Roffe. Som kanske har varit det närmsta jag kommit en riktig heltidspappa. Han kan vara bufflig, och säga saker som kanske inte alltid skulle sagts. Men han har hjärtat på rätt ställe. Och har också ALLTID ställt upp om det vart nått.
Sen har jag pappa Mati. Som kommer från Spanien. Han har kanske inte alltid vart som alla andra pappor. Och gud vad man har skämts när man var yngre. För han sa liksom saker rakt ut. Eller ja säger fortfarande. Precis vad han tänker på. Han skrek alltid högst när han hejade på mitt fotbollslag. Han drog alltid dåliga skämt i kön på affären. Men han har också världens största hjärta. Han har alltid tagit en på allvar. Och har det vart något så har han setat uppe hela natten och pratat med en. För några år sedan flyttade han tillbaka till Spanien och gifte om sig. Han kommer hit så fort han har pengar till det eller så åker vi ner. Jag saknar honom fruktansvärt mycket.
Sen har jag ju också en biologisk pappa. (nej jag är alltså inte någon provrörsklon) Men honom (som min kloka kusin en gång sa om sin farfar) använder jag inte så mycket. Vi har inte jättebra kontakt men det är helt OK.
Ja jag tror att jag fått med alla då;) En röra, men en ganska okej röra. Som sagt, jag plockar lite här och där. Jag tar vad som är bra.
Då var det dags för föräldrarna.
Jag börjar med min mamma. Anna-Karin. Som ibland är för snäll för sitt eget bästa. Som alltid satt sina barn framför allt annat. På gott och ont. Hur sent det är må vara, eller hur full och dryg man än har vart så har hon alltid, alltid funnits där. När man var yngre och ute på galej och kompisarna inte vågade gå hem var det alltid min mamma man ringde. Något annat som ligger varmt om hennes hjärta är djur. Vi har alltid haft djur hemma, vilket jag är glad för. Allt från sköldpaddor, kaniner, fiskar, hund, hästar, katt och fåglar såklart. Alla dessa fåglar. Av någon anledning så har hon alltid haft någonting särskilt för fåglar. Varken jag eller någon annan i familjen har aldrig riktigt fattat det där. Speciellt undulater. Små skräniga saker. Men sån är hon. Allt och alla är alltid välkomna till hennes hus.
Sen var det det där med pappor. Jo jag har några stycken.
Jag har mammas sambo Roffe. Som kanske har varit det närmsta jag kommit en riktig heltidspappa. Han kan vara bufflig, och säga saker som kanske inte alltid skulle sagts. Men han har hjärtat på rätt ställe. Och har också ALLTID ställt upp om det vart nått.
Sen har jag pappa Mati. Som kommer från Spanien. Han har kanske inte alltid vart som alla andra pappor. Och gud vad man har skämts när man var yngre. För han sa liksom saker rakt ut. Eller ja säger fortfarande. Precis vad han tänker på. Han skrek alltid högst när han hejade på mitt fotbollslag. Han drog alltid dåliga skämt i kön på affären. Men han har också världens största hjärta. Han har alltid tagit en på allvar. Och har det vart något så har han setat uppe hela natten och pratat med en. För några år sedan flyttade han tillbaka till Spanien och gifte om sig. Han kommer hit så fort han har pengar till det eller så åker vi ner. Jag saknar honom fruktansvärt mycket.
Sen har jag ju också en biologisk pappa. (nej jag är alltså inte någon provrörsklon) Men honom (som min kloka kusin en gång sa om sin farfar) använder jag inte så mycket. Vi har inte jättebra kontakt men det är helt OK.
Ja jag tror att jag fått med alla då;) En röra, men en ganska okej röra. Som sagt, jag plockar lite här och där. Jag tar vad som är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar