Till dig Sofia

Eftersom min syster tydligen fått ett mindre utbrott när jag inte skulle fortsätta med listan och hon på så sätt skulle missa att gotta sig i syskondelen, gör jag ett litet undantag och skriver om mina syskon.

Allihop. Jag har en hel hög. Jag går inte in på vem som är vems barn. För det spelar ingen roll. Jag tycker inte om orden halv-plast eller låtsatssyskon.
Jag förstår att folk blir lite förvirrade och vill veta hur i himmel det gick till??
Men det spelar faktiskt ingen roll. Dom är lika "hela" allihop. Jag älskar dom allihop. Jag har aldrig velat definierat dom till något annat än just syskon. Jag står en del närmre och en del har jag lite mindre kontakt med.

Jag har två yngre systrar.
Mikaela som är mitt uppe i tonåren(där lät jag väldigt gammal och klok haha), högstadiet(snart gymnasiet) och allt vad det innebär. Vackra Mikaela. Dans ligger henne närmast om hjärtat. Hon är smart och organiserad. Och duktigt. För det mesta;) Allt det där som jag inte är haha!

Sofia som lever i stallet. Om hon inte är på krogen och raggar grabbs;)
Även om vi är ganska olika så är vi även väldigt lika. Vi delar lika mycket tungt som roligt med varandra. Henne ringer jag när allt blir mörkt. Och jag vet att hon förstår precis hur jag känner.
Hon är en person som följer sina drömmar. Är det nån jag ser upp till så är det min lilla, lillasyster

Sen har jag två yngre bröder.
Matias som är så liten och så stor. Jag kommer ihåg första gången jag skulle få träffa honom på sjukhuset. Han var förtidigt född, så för att han skulle hålla värmen så fick man ha honom innanför tröja när man skulle hålla honom:) Jag var så rädd att jag skulle göra illa honom. Idag är han betydligt tåligare:) Någon att luta sig mot i vått och torrt.

Johan, som alltid kommer att vara minstingen. Som jag bara vill stoppa i fickan och bära med mig så ingen kan göra honom illa. Som vi har drivit honom till vansinne när vi var yngre, haha! Han kan inte ha haft det lätt stackaren! Jag vill ju gärna tro att vi härdat honom. Annars hade han ju inte fixat allt som han gör idag. Idag bråkar vi dock mindre med honom då han är minst två huvuden högre än mig. Minst.
Han har mycket klokt och vackert där inuti.

Sen har jag två äldre syskon.

Daniel och Henrik. Daniel, som jag kanske träffar minst. Som har fått varenda sportgen jag någonsin haft. Eller skulle kunna fått. När han springer till jobbet, ligger jag hemma på soffan och räknar ut exakt hur länge jag kan ligga på soffan framför tv:n innan jag måste masa mig till jobbet.
Henrik, är äldst i klanen. Och har två barn. Även han har vart och nallat av den där sportgenen.
K brukar kalla mig för mummelkungen. Men i Henrik har jag nog mött min överman.
Vi delar någonslags mummelgen istället.
Det låter ungefär såhär när vi pratar med varandra:
- hemmmööö daagehn?
- mjaa ehh jaaa trohhh ja..
-brae hennnam sennh..
Vi skulle nog kunna utveckla detta och dra nytta av det nån dag.
När vi förstår vad den andra pratar om.

Där var dom. Varenda en. Lika viktig.