Idag är det 13 år sedan mormor och morfar försvann. Känslan av slaget i magen tycks inte blekna det minsta för var år som går. Tomheten som stannade kvar, allt skit som kom efter det. Men ändå... Mörka minnen får en också att uppskatta det ljusa i nuet. Jag kan ju inget förändra. Jag kan faktiskt bara göra det bästa av vad jag har här och nu. Jag har otroligt många fina minnen utav min mormor och morfar. Och väldigt många roliga minnen som vi ofta skrattar högt åt. Då finns dom liksom kvar ändå.

Jag kommer på mig själv ibland när jag är på ställen med mycket folk, marknader eller på flygplatser, att jag kikar lite extra efter dom. Ibland tror jag mig se mormors gråa hår eller morfars mage. Det brukade göra mig så ledsen. Att det faktiskt inte var så att dom skulle komma tillbaka. Idag får jag bara en varm känsla i magen när jag ser någon som påminner om dom.

Och dom finns ju faktiskt runt om mig hela tiden. Och i människor som är mig nära. Jag är alldeles säker på att dom håller ett öga på mig och knuffar mig i rätt riktningar när jag behöver det.