Det är svårt att förklara ibland, hur lycklig man kan bli av en liten liten hundkille. Han må reta en till vansinne ibland. Men efter en tuff dag på jobbet så kan man bara sitta och kolla på det där lilla ansiktet. Som förstår precis. Men ändå inte. (Han är ju inte mer än hund liksom.) Han kanske inte är den lydigaste kniven i lådan .. Hrmm...men snällare kille får man leta efter! Som när vi lindade in hela honom i benlindor och lekte mumie. Eller när mamma bröt revbenen och han försiktigt låg brevid som sällskap hela dagen. Eller när hans moster fick för sig att måla extra prickar på honom. Eller när man vaknar och känner att det här blir en tung dag, då kommer han och lägger sitt huvud brevid mitt på kudden.

Idag är jag extra kär i honom!




















Zeke och bästisen Hugo. Dom delar gärna på en kissfläck eller två. Är inte helt lätt att fånga dom på samma bild.