Då har man vart en sväng på sjukhuset. Igen. Med min älskade lilla lillasyster. Som i tid och otid får besöka det där stället. Men allt från skadade ryggutskott, brutet revben, spräckt mjälte, ett antal hjärnskakningar(den senaste ganska allvarlig) ett sadelhorn i ljumsken och nu en spricka i en ryggkota. Jo hon håller oss på tårna kan man säga. Lite för mycket ibland. Man blir så rädd varenda gång. Jag hatar samtal som börja "bli inte rädd nu men..." Men så länge det inte är huvudet igen så går det mesta att laga. Jag har hellre en syster med trasig rygg än med ett trasigt huvud. Och med lite sköna smärtstillande så är hon ganska rolig där hon ligger. Av någon anledning så är vi i vårt esse i sjukhusrum. Mellan utmattningen, nervositeten och rädslan så har vi iaf jäkligt roligt. Det är liksom lika långt till skrattet som till gråten. Trots att vi är gravt handikappade i sång så har det liksom blivit ett stående inslag. Då det oftast (läs jämt) är Sofia som ligger ned faller lotten på mig. Ja jag uppträder i stängda väntrum. Jag erkänner.

Man måste få skratta även när det är lite tufft.