Då har man vart en sväng på sjukhuset. Igen. Med min älskade lilla lillasyster. Som i tid och otid får besöka det där stället. Men allt från skadade ryggutskott, brutet revben, spräckt mjälte, ett antal hjärnskakningar(den senaste ganska allvarlig) ett sadelhorn i ljumsken och nu en spricka i en ryggkota. Jo hon håller oss på tårna kan man säga. Lite för mycket ibland. Man blir så rädd varenda gång. Jag hatar samtal som börja "bli inte rädd nu men..." Men så länge det inte är huvudet igen så går det mesta att laga. Jag har hellre en syster med trasig rygg än med ett trasigt huvud. Och med lite sköna smärtstillande så är hon ganska rolig där hon ligger. Av någon anledning så är vi i vårt esse i sjukhusrum. Mellan utmattningen, nervositeten och rädslan så har vi iaf jäkligt roligt. Det är liksom lika långt till skrattet som till gråten. Trots att vi är gravt handikappade i sång så har det liksom blivit ett stående inslag. Då det oftast (läs jämt) är Sofia som ligger ned faller lotten på mig. Ja jag uppträder i stängda väntrum. Jag erkänner.

Man måste få skratta även när det är lite tufft.

Sent i går kväll fastnade jag framför en dokumentär om luftgitarrs tävlingar. Tänkte såklart på Petra som är en hejjare på det där med luftgitarr.

Jag tycker det är världens konstigaste grej. Det hela går alltså ut på att man ska låtsas spela gitarr. Hur kan man tävla i att låtsas göra någonting undrar jag ? Finns det mer saker man kan låtsas göra? Men jodå, folk åker över hela världen för att tävla i detta. Det är inte bara en tävling utan en konstform. Tydligen.

En kille berättade att han skulle lägga av med tävlandet nu. Han hade vunnit för många tävlingar. Han måste låta dom andra också få en chans. Så att konstformen inte dör ut, att den får fortsätta utvecklas. Jag undrar om inte den killen tog sig själv på lite för stort allvar. Världsmästerskapet hölls trots allt i något som såg ut som en gammal lada. Han ville ute heller svara på vilka journalisters frågor som helst. Dom förstod inte djupet av det hela.

Man bara måste ju älska udda människor med storhetsvansinne!

Ja hur gick det hos tandläkaren nu då? Jo hon började med att ta lite röntgenbilder. Det ser så bra ut det här. "Men du haj ju ente ens kojjat i unnen!" Ligger jag och vrålar, med röntgenplåtar i hela munnen. Övertygad om att jag inte har något annat än hål i munnen. Sen kollar hon, petar lite. "Nej allting ser jättebra ut, inga hål alls." "Men..." säger tandläkaren. Vi kommer nog behöva operera bort den här visdomstanden! Slänger hon ur sig bara sådär. Men va faan... Jag visste att inget gott skulle komma ur det där besöket.

Jag låg precis och grejade med tungan i munnen (ni vet i dom där små groparna man har) när Kristoffer kommer in med telefonen och det är tandläkaren som vill prata med mig. Jag ville bara krypa ner under täcket. Hon ville erbjuda mig en tid... I morgonbitti !!! Jag har ju inte hunnit med nånting av det jag skulle göra innan jag skulle ringa och boka tid. My god! Vill inte, vill INTE!

Tänkte slänga upp en bild på vad jag pysslat med nu på slutet. Jag är ju fortfarande i nybörjarstadiet, men roligt är det!
Nu har jag köpt på mig lite grejer så jag kan hålla på med silverleran hemma. Jag älskar att köpa verktyg! Känner mig så himla händig. Bland det första jag köpte när jag flyttade till min egna lägenhet var en lite verktygslåda. Man klarar sig inte utan. Om man skulle få för sig att spontant slänga ihop en bokhylla eller nått.