Ibland tar det bara slut. Kraft, ork och mod. Väggar rasar ibland, bara för att man ska bygga upp dom. På så vis vet man att grunden är stark. Så att man vet att man kan luta sig mot den igen under dåliga dagar. Och viktigast av allt är att man har någon som hjälper en. Någon som inte bara håller en i handen. Utan som peppar, hejjar på en och ger en knuff i rätt riktning när det behövs. Tills man är på topp igen!

Nej om jag skulle ta och sluta bladdra och ge mig ut i regnet med lillmonstret då?
Han vill gå lika långt som jag i ruskväder. Ungefär till postlådan.
Om jag inte lockar med lite godis vill säga.
Precis som mig!

Kram!