Igår fick äntligen kiddos pappa känna några sparkar! Jag har tyckt så synd om honom som missar så mycket. Som inte får känna av honom lika mycket. Det är lite orättvist..
Nu har jag börjat längta efter vårt lilla hjärta OTROLIGT mycket. Jag tycker att han blir verkligare och verkligare för varje vecka som går. Och för var vecka som går så ökar också chansen för att han skulle klara sig utanför magen. Allting är nya milstolpar.

Trots att fotknölar och anklar är ett minne blott, och att bara tanken på att flipflopsäsongen inte är långt borta får mig att gråta av glädje, så hjälp vad du är efterlängtad. Det finns så många famnar för dig att landa i, så många människor som väntar på dig.

Inte för att jag tänkt släppa ut dig än på ett tag. Men bara så du vet.