Så var det ju dags för ultraljudet förra veckan. Något nervösa. Ganska mycket faktiskt.

Men oj vad häftigt ! Det som bara bara varit en tanke och en stigande siffra på en våg blev helt plötsligt verkligt. Där låg han som om han aldrig gjort annat, våran alldeles perfekta lilla pojke!
Att man redan kan vara så kär i sin lilla unge?

Blev framflyttad 3 dagar så befinner oss alltså nu i v19. Helt ok. 31 juli och inte en dag senare hoppas vi på att han är utklämd.

Sparkarna har jag inte känt än. Ganska märkligt är det när ett 18 cm långt barn kan göra piruetter i ens mage och man känner liksom INGENTING ?! Jag tyckte mig kunna känna lite fladder i v17 men nääääää....
Ibland knuffar jag lite på honom för att få nån knuff tillbaka men inte då heller. Måste kanske tyda på att det är ett väldigt snällt barn? Eller kanske en riktig elak en som ligger stilla med flit när jag letar livstecken?